VI ÄR KYRKA SVERIGE

utblick till Norge om den synodala processen
Föredrag den 4 mars kl.14.00
Här är sr Madeleines föredrag:
E N  S Y N O D  O M  S Y N O D A L I T E T

• 
  
• “For a Synodal Church: Communion, Participation and Mission” är det officiella namnet, “För en synodal kyrka: gemenskap, delaktighet och mission.”
• 
  
• Synoden öppnades av påven 9 – 10 oktober 2021 i Vatikanen och i varje stift skulle biskopen öppna densamma den 17 oktober 2021. De flesta hamnade på efterkälken … Målsättningen var att alla skulle delta i den synodala processen, det skulle bli en samverkan (synergi) mellan Gudsfolket, biskopskollegiet och Biskopen av Rom enligt ursprungsdokumentet.
• 
  
• Först skulle en arbetsfas i stiften äga rum från oktober 2021 till april 2022. Biskopssynodens generalsekretariat skickade ut ett förberedelsedokument och frågeformulär samt vademecum för att stiften skulle kunna genomföra konsultationen. Förseningar uppstod, inte helt oväntat, inte minst på grund av översättningsproblem. I Stockholms katolska stift skulle varje församling / samtalsgrupp skicka in en sammanfattning av sina svar till stiftets synodarbetsgrupp senast 15 maj 2022. Därefter sammanställde den gruppen ett svar från hela stiftet. Detta skickades till Nordiska Biskopskonferensen som sedan under hösten 2022 gjorde ett eget svar som skickades till generalsekretariatet i Rom inför den kontinentala fasen.
• 
  
• Många insåg att NBK:s svar skulle bli urvattnat – och det blev det. På något sätt upplevde jag deras text som något de själva skrivit ihop och inte baserat på alla de svar som faktiskt kommit in. I Marie Bebådelse församling skickade vi in vårt svar direkt till synodsekretariatet i Rom. Det var många grupper över hela världen som misstrodde sina stift på den här punkten och skickade svaren direkt till Rom. Det måste sägas att den sammanställning Stockholms katolska stift hade gjort för Sverige var betydligt bättre än det nordiska. Svaret från Sverige skickades förstås inte vidare vare sig till Prag eller till Rom.
• 
  
• Svaren från Europa resulterade i ett arbetsdokument, Enlarge the space of your tent, Jes 54:2, ”Gör mer plats åt ditt tält, spänn ut dina tältdukar, snåla inte, gör linorna längre, slå ner pluggarna stadigt.” Arbetsdokumentet inför Pragmötet är inte särskilt iögonfallande utom beskrivningen av ”tältpluggarnas” roll. I §§ 26 – 27 läser vi: ”De förankrar strukturen vid marken och säkrar dess stabilitet, men är möjliga att flytta om tältet måste flyttas till annan plats. Trons fundament kan inte förändras, men kan flyttas och placeras i ständigt ny jord, så att tältet kan följa människorna när de vandrar genom historien.”
• 
  
• I början av februari ägde den kontinentala fasen rum i Prag för Europas del. Vi har inte sett något definitivt dokument därifrån ännu. En A4-sida har givits ut av Europeiska Biskopskonferensens råd, CCEE, ett intetsägande dokument som inte förpliktar till någonting. Ett slutdokument från Europa är under utarbetande. När alla kontinentala faser är klara kommer ett Instrumentum Laboris att ges ut inför biskopssynodens sammanträde i oktober i år. Ytterligare ett möte på världsnivå kommer att äga rum hösten 2024. Det har hittills inte sagts ett ord om hur representationen eller rösträtt och röstningsförfarande kommer att se ut under de två biskopssynoderna.
• 
  

Generalsekretariatet i Rom består av kardinal Mario Grech, generalsekreterare; undersekreterare: Biskop Luis Marín de San Martín och Syster Nathalie Becquart, XMCJ. ”Relator general”för XVI Ordinarie generalförsamlingen av Biskopssynoden: kardinal Jean-Claude Hollerich SJ.
Mitt eget engagemang i synodarbetet har skett genom Marie Bebådelse församling – samtalsgrupp 1, Vi är kyrka Sverige (VÄKS), We are Church - Ireland, delvis följt bitar av den tyska synodala vägen, Voices of Faith nätbaserade seminarier, den stora enkäten som sammanställts av Catholic Women Speak, Catholic Women’s Council, Voices of Faith, Fidel Götz foundation. Enkäten som har namnet International Survey of Catholic Women kommer att hänvisas till som ISCW och utgör merparten av mitt inlägg. När så är lämpligt ges hänvisningar till andra dokument som jag varit inblandad i på ett eller annat sätt.
Internation Survey of Catholic Women, ISCW, baseras på en enkät där 17.200 svar från 104 länder har inkommit. Enkäten skickades ut på 8 språk: engelska, spanska, tyska, italienska, franska, polska, portugisiska och mandarin. University of Newcastle, Australien, Drs Tracy McEwan, Kathleen McPhillips och Prof emerita Tina Beattie från University of Roehampton har analyserat och sammanställt svaren. Jag kommer bara att ta upp vissa frågor här. Kartläggningen är den största som hittills gjorts bland katolska kvinnor över huvud taget.
Identitet och särskilda frågor
 
När det gällde avsnittet om gudstjänstfirande / mässfirande var det påtagligt att man efterlyste ett inklusivt språkbruk i liturgin i ISCW, nr 8. Dessutom efterlystes möjligheten för kvinnor att ge homilian, över ¾ av de svarande samtyckte till uttalandet ”Kvinnliga predikanter ska kunna ge homilian under mässan.” Under avsnittet Gudstjänst uttryckte VÄKS i nr 4 i sitt svar att ”alla döpta skulle välkomnas till eukaristin.”

• Själva prästrollen togs också upp av en del i de öppna svaren i ISCW. En kvinna från Indien skrev ”Jesus instiftade inte något prästerskap så som det är idag. Alla är döpta till präst, profet och kung (ledare), vi måste uppmuntra till det allmänna prästadömet.” En kvinna från Tyskland skrev: ”Behövs verkligen det vigda prästämbetet? Istället för att alla ska inordnas i den vigda prästtjänsten, skulle man kunna tänka på det allmänna prästadömet som något som mer motsvarar Jesu budskap, snarare än det system av två olika klasser idag.”
• 
  
• 79% av alla svarande stödde en utvidgad roll för kvinnor i kyrkligt ledarskap, ”Kvinnor ska inkluderas fullt ut på alla nivåer i kyrkligt ledarskap.” 68% uttalade sig för att kvinnors kallelse till prästämbetet måste prövas.
• 
  
• Urskilja och avgöra
• I avsnittet om att ”urskilja och avgöra”, nr 10 i ISCW, framkommer återigen problemet med maktmissbruk, brist på transparens och redovisningsskyldighet. Man efterlyser mer demokratiska processer på alla nivåer, även när en biskop ska utses.
• Det sista avsnittet handlar om att lära sig synodalitet. I ISCW återkom ord som demokratisk, cirkulär, samarbete, jämställdhet, profetisk och inklusiv. Man uttryckte också en rädsla för att om kvinnor inte var med i beslutsprocessen hela vägen fram till och med biskopssynoderna 2023 och 2024 så skulle hela processen bli ett misslyckande och ett förlorat tillfälle.
• I sammanfattningen av ISCW framkommer följande:
• 
  
• Även när kvinnor känner frustration med katolska institutioner och strukturer så ger de uttryck för att deras katolska identitet är viktig för dem.
• För många sattes ett likhetstecken mellan katolsk identitet och social rättvisa.
• En övervägande majoritet av de svarande stödjer någon form för reform av katolska kyrkan.
• De flesta av de svarande såg ett påkallat behov av reform när det gällde kyrkans lära om sexualitet, respekt för samvetsfrihet, respekt för HBTQ personer i kyrkan. En majoritet ville också se en reform när det gällde vigning av kvinnor, möjligheten för kvinnor att ge homilian, inklusivt språk i liturgin och möjlighet till omgifte efter en civil skilsmässa.
• En stor majoritet av de svarande var bekymrade över alla de olika typer av övergrepp som gjorts och görs i kyrkan.
• En stor majoritet ville se en mindre hierarkisk och auktoritär kyrka.
• 
  
• 
  
• Colm Holmes (We are church- Ireland) rapport från det kontinentala mötet i Prag 5 – 9 februari 2023 där han deltog utanför själva mötet tillsammans med många andra reformkatoliker:
• 210 delegater från 39 biskopskonferenser + 27 gäster, vilket inkluderade kardinal Hollerich och kardinal Grech från synodsekretariatet i Rom. 390 delegater online som gjorde korta sammanfattningar efter egna gruppsessioner.
• De irländska delegaterna presenterade de reformförslag som kommit fram på Irland och nämnde: kvinnors roll i ledarskapspositioner och i vigda ämbeten; jämställdhet för LGBTQ+ personer; delaktighet för lekfolket i kyrkligt beslutsfattande; påtalade de strukturer som medverkar till övergrepp och skydd för förövarna; fokus på de fattiga och på klimatfrågorna.
• Presentationerna från Irland framfördes av Ms Julieann Moran och Fr Eamon Fitzgibbon.
• De tyska representanterna Biskop Georg Bätzing och Doktor Irme Stetter-Karp presenterade den tyska synodala vägens resultat. De har under tre år tagit upp fyra områden: maktstrukturer, prästämbetet, sexualitet och kvinnor.
• Den patriarkala kyrkan var det man såg. Rader av korgossar, präster, biskopar, kardinaler under mässfirandet. Mässorna var på latin utom predikan. Mest iögonfallande var presidiet under samlingarna där det satt nio män och inga kvinnor.
• Inga röstningsförfarande. Slutdokumentet skrivs efter mötet av en redaktionsgrupp.
• Krav från WAC-international att det ska vara lika många från lekfolket som röstar som röstande biskopar under synoden i höst och 2024.

Irland och Tyskland har starkast talat för reformer under processen så här långt. Biskop Gmür i Basel har talat för att kvinnor skulle kunna vigas till diakoner regionalt. 2019 tillät han välsignelseakt över homosexuella par i Basel. Han förespråkar också att prästämbetet och vigningssakramentet tänks om.
När det gäller Nordiska biskopskonferensens svar framkommer ett uppifrån-perspektiv på kyrkan. ”Kyrkan”, läs präster, ska ge svar på svåra och känsliga frågor. Att lyssna på lekfolkets erfarenheter och svar verkar helt frånvarande eller otänkbart. Begreppet mission beskrivs endast som ett förmedlande av troskunskaper, inte ett sätt att vara, att leva som kristen, som utsänd av Gud. Dokumentet ser också prästen som en trons försvarare!! “However, no one questioned the legitimate authority of the hierarchical Church and ordained ministers” skriver biskoparna. Detta trots att åtminstone några svar i Sverige faktiskt tagit upp frågan.
Den Nordiska biskopskonferensen hade en något märklig representationen i Prag: tre från Danmark och en från Finland. En biskop (dk), en administrator (f), en ordenssyster (dk) och en lekman (man, dk).
Inför höstens biskopskonferens på plats i Rom kan vi bara hoppas att den Heliga Anden blåser in samma kraft och inspiration som Hon gjorde vid Andra Vatikankonciliets början. Det var en maktkamp som bröts när de samlade biskoparna den 13 oktober 1962 skulle välja medlemmar till var och en av de tio kommissionerna. Då bad kardinal Achille Liénart, biskop av Lille, om ordet och ändrade förloppet för hela konciliet. Han bad att detta viktiga val skulle uppskjutas några dagar så att biskoparna från de olika länderna skulle få tid att lära känna varandra. Han föreslog att de olika biskopskonferenserna skulle välja sina bästa representanter till att sitta i kommissionerna. Liénart möttes av applåder och fick omedelbart stöd av kardinal Joseph Frings, ärkebiskopen av Köln. I och med detta ingrepp, bröts kurians kontroll av konciliet och en kollegialitet tog form, långt innan den formulerades i Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan. Biskoparnas egen självförståelse förändrades i det här ögonblicket och de återfick den roll de en gång haft i fornkyrkan.
Nu är det dags att låta alla döpta återfå sin roll som fullvuxna kristna!
Sr Madeleine Fredell OP

http://ogsavierkirken.no/

Seminar 4. mars 2023
1400 Den synodale prosess, - her er vi, - hvor går veien videre Sogneprest Ragnar Leer-Salvesen forteller om prosessen i St. Hallvard. Sr Madeleine OP, fra Sverige, redegjør for en internasjonal undersøkelse gjort av ”Catholic Women Speak and Voices of Faith” som fikk 17.000 svar totalt om den synodale prosessen. - Innledninger, gruppesamtale og plenum. Seminarene som holdes av «Akademiet - Også vi er kirken» er åpne for alle.
_____________________________________


Här en redogörelse av Anne Helene Utgaard:
en synodal kyrka
Vad är synodalitet?
Hur långt har den synodala processen kommit?
Den kontinentala synodsamlingen i Europa (Prag).
Den tyska synodala vägen.
Varför möter påvens initiativ och arbetssätt så stark kritik från konservativt håll?
Den synodala processen i Norden.
Hur går vi vidare?


Här hittar ni allt om det pågående synodmötet i Prag

https://prague.synod2023.org/en/

.





Här är biskoparnas slutkommentar som kommit från synodmötet i Prag. Hela slutdokumentet är inte färdigredigerat.


               European Continental Assembly: final remarksWe  have  experienced  four  days  of  listening  and  dialogue  based  on  the  resonances  aroused  by  the Working  Document  for  the  Continental  Stage within  the  Churches  from  which  we  come.  
As the European Continental Assembly, we realise that we have had a profoundly spiritual experience through the synodal method.We give thanks to the Spirit who guided us for the gift we received and here we wish to share it. We deepened the insights that the ecclesial communities of our continent have gained through the synodal process, as well as the tensions and questions that the European Churches are facing1. Above all,we once again felt the pain of the wounds that mark our recent history, starting with those that the Church has inflicted through the abuses perpetrated by people who were performing an ecclesial ministry or office. We have mentioned several times the ruthless violence of the aggression war disfiguring Ukraine. We thought about the victims of the earthquake that devastated Turkey and Syria.Our work has been rich and exciting, though not without its problems and difficulties. It has allowed us to look into the eyes of the Church in Europe, with all the treasures of the two great Latin and Eastern traditions that make it up. With an awareness that has grown over the course of the Assembly, we feel today that we can affirm that our Church is beautiful, showing a variety that is also our wealth. We feel that we love her even more deeply, in spite of the wounds she has inflicted, for which she needs to ask forgiveness in order to be able to move on to reconciliation, the healing of memory and the welcoming of the wounded. We are convinced that these sentiments also fill the hearts of all the people who have been involved in the journey of Synod 2021-2024 since September 2021. Throughout the days of the Assembly, we went through a spiritual experience that it is possible to meet, listen to each other and dialogue starting from our differences and beyond the many obstacles, walls and barriers that our history puts in our way. We need to love the variety within our Church and support each other in mutual esteem, strengthened by our faith in the Lord and the power of his Spirit. This is why we wish to continue walking in a synodal style: more than a methodology, we consider it a way of life of our Church, of communal discernment and of discernment of the signs of the times. Concretely, we want this Continental Assembly not to remain an isolated experience, but to become a periodic appointment, based on the general adoption of the synodal method that permeates all our structures and procedures on all levels. In thisstyle, it will be possible to address 1Of this work will give account a more articulated document that will be sent to the General Secretariat of the Synod as a contribution to the next steps of the Synod process, and mainly the drafting of the Instrumentum laborisof the Synodal Assembly taking place in October. Together with a lot of information on our work and videorecordings of all the plenary sessions, this document will be available on the website of the Prague Continental Assembly, https://prague.synod2023.org, and on the websites of the Bishops' Conferences that wish to make it public in the different national languages.
the issues on which our efforts need to mature and intensify: the accompaniment of the wounded, the ‘protagonism’of young people and women, the learning from marginalised people, etc. The synodal style also allows us to address tensions from a missionary perspective, without being paralysed by fear, but drawing from them the energy to continue along the way. Two in particular have emerged in our work. The first encourages unity in diversity, escaping the temptation of uniformity. The second links the readiness to welcome as a witness to the Father's unconditional love for his children with the courage to proclaim the truth of the Gospel in its entirety: it is God who promises “Love and truth will meet” (Ps 85:11).We know that all this is possible because we have experienced it during this Assembly, but even more because the life of the Churches from which we come bears witness to it. We are thinking here in particular of ecumenical dialogue, which have echoed strongly in our work, and also of inter-religious dialogue. But above all, we believe that it is possible because grace is involved: building an increasingly synodal Church is a way to concretely implement the equality in dignity ofall the members of the Church, founded in baptism. It configures us as children of God and members of the body of Christ, co-responsible for the unique mission of evangelisation entrusted by the Lord to his Church.We are confident that the continuation of Synod 2021-2024 can support and accompany us, in particular by addressing at the level of the Synodal Assembly some priorities:-deepenthepractice, theology and hermeneutics of synodality.We have to rediscover something that is ancient, belongs to the nature of the Church, andis always new. This isa task for us. We are taking the first steps on a path that opens up as we go along it;-address the question of an all ministerial Church, as the horizon of a reflection on charisms and ministries (ordained and non-ordained) and the relationships between them;-explore the forms of a synodal exercise of authority, i.e. the service of accompanying the community and safeguarding unity;-clarify criteria for discernment on the synodal process and which decisions belong on which level, from the local to the universal. -take concrete and courageous decisions on the role of women within the Church and on their greater involvement at all levels, also in decision-making and decision-taking processes;-consider the tensions around the liturgy, so as to synodally re-understand Eucharist as the source of communion;-foster the formation to synodality of the whole People of God, with particular regard to the discernment of the signs of the times with a view to carrying out the common mission;-renew a lively sense of mission, bridging the gap between faith and culture to bring the Gospel back to people's feelings, finding a language capable of articulating tradition and aggiornamento, but above all, walking with people rather than talking about them or to them. The Spirit asks us to listen to the cry of the poor and the earth in Europe, and in particular the desperate cry of the victims of war who demand a just peace.Loving the Church, the richness of its diversity, is not a form of sentimentalism for its own sake. The Church is beautiful because the Lord wants her to be so in view of the task he has entrusted to her: to proclaim the Gospel and invite all women and men to enter into the dynamic of communion, participation and mission that constitutes her raison d'être, animated by the perennial vitality of the Spirit. To build our European Church means then to renew our commitment to carry out this mission, even on our continent, in a culture marked by the many diversities we know.We entrust the continuation of our Synodal journey to the Patron Saints and martyrs of Europe!
Adsumus Sancte Spiritus!



Hur har det gått med synodarbetet i Stockholms katolska stift
Inledning av Magdalena Dahlborg
Här kommer texten till Magdalenas föredrag vid zoommötet om synoden den 12 oktober 2022
Väl värt att läsa och begrunda.

Vi inleder med bönen Adsumus, som också förespråkas av generalsekretariatet som bön inför varje möte som rör processen.

Här står vi inför dig, helige Ande,
samlade i ditt namn.
Du är vår enda vägvisare –
ta din boning i våra hjärtan.
Lär oss vägen vi skall gå
och visa oss hur vi kan följa den.
Vi är svaga och syndiga –
tillåt inte att vi skapar osäkerhet
om vad som är sant och rätt.
Låt inte okunnighet leda oss på avvägar
eller partiskhet påverka vårt handlande.
Låt oss finna vår enhet i dig,
så att vi färdas tillsammans mot det eviga livet
och inte viker av från sanningens väg.
Om allt detta ber vi dig,
du som verkar alltid och överallt
i enhet med Fadern och Sonen,
i evigheters evighet. Amen.

I det som följer kommer jag att börja direkt med den nordiska biskopskonferensens rapport, alltså vad vi som katolsk gemenskap i Norden skickat till synodens generalsekretariat. Därifrån går jag till den svenska sammanfattningen, och den svenska processen, samt några kommentarer om deltagare, och om fokus för processen.

Jag kommer att ta upp en del tid med att beskriva hur jag ser på den synodala processens bakgrund och syfte, i två olika spår. Man behöver förstås inte alls hålla med om min analys, men jag tror den kan fungera som avstamp och ge några redskap för en diskussion.

Jag avslutar med att se på vad som händer nu, och hur arbetet går vidare. Min utgångspunkt är att försöka vara så neutral som möjligt, och så gott det går hålla mina egna åsikter utanför, men det kan vara bra för den som inte känner mig att veta att jag är tidigare nära kollega med stiftets informationsansvarige, och har en annan medlem i stiftets synodarbetsgrupp som chef. Det finns alltså visst jäv här, och jag kan ibland ha lite väl stor förståelse för svårigheter. Det hindrar inte att jag kan vara kritisk, men det är förstås bra för er att känna till eftersom även det påverkar min läsning av rapporterna.

Den nordiska rapporten…
Den nordiska biskopskonferensen inleder sin rapport med att beskriva en lokalkyrka som är en liten minoritet, spridd över en stor yta med utmanande klimat, med små resurser och i en huvudsakligen protestantisk och sekulariserad omgivning. De nordiska katolska gemenskaperna är trots sin litenhet oerhört internationella, med över hundra olika nationella och kulturella bakgrunder. Därtill har man också en mångfald i den religiösa bakgrunden, där en del är konvertiter från andra kristna traditioner eller från helt ickekristen bakgrund, en del är uppvuxna som katoliker och kan då komma från en kontext där man tillhört en katolsk majoritet, eller från en där man varit i minoritet hela livet. Många är inflyttade till Norden, färre har vuxit upp som nordiska katoliker.
I princip alla nordiska rapporter uttrycker problemet att de lokala församlingarna brister i gemenskap. Såväl kommunikationen, rent språkligt men också kulturellt, som de nämnda skillnaderna i religiös bakgrund bidrar till den bristande känslan av gemenskap och samhörighet. Därför betonas att kyrkan behöver ”sträva efter att bygga och forma en gemenskap där alla känner sig välkomna och kan finnas en plats i gemenskapen, ett sätt att dela sina egna gåvor med gemenskapen.” Just känslan av gemenskap, en gemenskap där man vågar ställa frågor och säga sin mening och blir lyssnad på, återkommer i den nordiska rapporten. De nordiska stiften gemensamt påtalar behovet av allas aktiva medverkan i såväl liturgi som beslutsfattande, och lyfter fram barn, unga och kvinnor som grupper som behöver involveras mer. De nordiska församlingarna har också uttryckt att prästerna bättre behöver utbildas för detta, såväl för de många olika uppgifter som kommer med att leda församling, som för att på ett bra sätt kunna fördela uppgifter i församlingen och ta tillvara de gåvor som finns. Många församlingsrapporter i Norden har ifrågasatt att kvinnor inte involveras tillräckligt i ledarskap och beslutsfattande. Efterfrågan på utbildning och katekes för vuxna är stor, inte minst för att, som det står, kunna gå från en prästcentrerad syn på evangelisationen till en förståelse av evangelisation som lekfolkets uppgift med prästernas stöd.

Vad saknas då i den nordiska rapporten, som fanns med på stiftsnivåerna? Bland annat nämns inte alls hbtq-frågor eller kvinnligt diakonat, som båda fanns med i åtminstone de svenska och danska sammanfattningarna. Inte heller ifrågasättandet av den synodala processen. I de svenska församlingsrapporterna fanns synpunkter om att lekfolket överhuvudtaget inte bör ägna sig åt denna typ av frågor, och en del av detta kom ändå med i den svenska rapporten, men nämns inte i den nordiska. Den nordiska rapporten nämner att ”det behövs en ärlig diskussion om mässans extraordinarie form”, vilket inte helt speglar den stora spänning som finns mellan de som ser stora problem med att den överhuvudtaget tillåts, och de som känner sig exkluderade eller rentav utfrusna för att de vill ha bättre tillgång till den extraordinära riten.

… och den svenska
I den svenska rapporten finns mer av spänningarna och ytterligheterna med, även om det är lite avslipat på ömse ”sidor”. Så säger till exempel den svenska sammanfattningen att ”alla ska känna sig välkomna” till församlingen och kyrkan, och att grupper som kan känna sig ovälkomna och utstötta är till exempel frånskilda omgifta, personer med hbtq-identitet, personer med psykisk ohälsa och den som inte lever helt i enlighet med kyrkans lära. Församlingarna har också tagit upp övergreppsavslöjandena och att förtroendet för kyrkan har raserats. Men den svenska rapporten citerar också kort röster som har förbehåll, som att kyrkan inte är ett knytkalas och att en del ”utestänger sig själva”. Här finns alltså flera röster närvarande i rapporten. De svenska församlingarna har också påtalat att de nationella missionerna motverkar integrering i församlingen, men då ska noteras att de nationella missionerna inte i särskilt hög grad deltagit i den synodala processen och därmed inte kan lyfta fram missionernas eventuella fördelar.

Under rubriken lyssnandet konstaterar den svenska synodarbetsgruppen att obalansen mellan präster och lekfolk engagerar och att ordet klerikalism återkommer som någonting kyrkan behöver ta avstånd från. ”Präster behöver ta del av lekmännens erfarenheter och verklighet”, och ”vissa präster saknar en beredskap för att lyssna på människor som kämpar med att få liv och lära att gå ihop.” Detta är återkommande i de andra biskopskonferensrapporter jag läst, och tycks alltså vara ett problem för världskyrkan, någonting att ta med i utformningen av prästutbildningarna. Svenska församlingar lyfter också fram att kvinnor behöver få större utrymme, att kvinnliga teologer behöver tas seriöst och att kvinnor och unga måste vara representerade bland de som styr.

I Sveriges rapport tillåts spänningarna att komma fram, till exempel när det gäller gudstjänsten där rapporten både lyfter fram önskemål om större deltagande och ansvar i liturgin och även kvinnliga diakoner, och motsatsen att man inte ska ”hitta på” uppgifter för lekfolket, som kan vara delaktiga i liturgin på ett andligt sätt. Överlag önskas undervisning om mässans moment, för att göra det lättare för alla att förstå vad som händer och få mässans delar klara för sig.

Några kommentarer om deltagande och frågor
En intressant spänning finns mellan den nordiska rapporten och den svenska i fråga om ekumenik. Där den nordiska är närmast lyrisk över de fina ekumeniska förutsättningarna, tillåter den svenska röster också från andra sidan även om också den svenska rapporten lyfter fram att ekumeniken frodas och är en förutsättning för kyrkans liv och evangelisation. Men man släpper också fram de som menar att katoliker inte ska beblanda sig med andra, vilket ju är nödvändigt för att faktiskt kunna prata om den saken och se behovet av utbildning, inte minst i fråga om kyrkans dokument och dialoger. Det är väldigt olika hur det ekumeniska engagemanget ser ut lokalt, från att allt styrs av den lokala kyrkoherdens inställning, som kan variera, till att ”ekumenik kommer att vara avgörande för hur kristendomen kan överleva i vårt samhälle.”

Man behöver vara medveten om att de olika nivåerna i den synodala processen är olika. Från biskopskonferenserna kommer främst sammanfattningar av de stora dragen, inte sådana svar som sticker ut åt ett eller annat håll. Men på stiftsnivå tas allt tillvara. Så säger Kristina Hellner till mig: ”alla förslag som kommit in och är samlade på stiftets hemsida kommer att beaktas och tas tillvara.” Det gäller allt från förslaget att kvinnor med uppgifter i koret ska ha liturgisk klädsel med mantilla, till förslaget att i princip hela mässan utom inledning och instiftelseord kan göras av lekfolk.

Det är ju svårt att veta vilka som faktiskt deltagit i den synodala processen såväl i stiftet som globalt, men t.ex. orientaler och missioner har i princip inte deltagit. Inte heller de som stått lite utanför. I flera församlingar har man inte informerat ordentligt och i någon har t o m kyrkoherden sagt att han själv skulle svara på frågorna, för det är inte lämpliga saker för lekfolk att fundera över. Här har inte bara stiftsadministrationen, utan vi alla, en del att fundera över inför fortsättningen. Världen över ser siffrorna väldigt olika ut, webbportalen ”The Pillar” har gjort en sammanställning för några olika stift och biskopskonferenser internationellt. Går det att se dessa som någon sorts riktmärke har kanske omkring någon procent av världens katoliker deltagit (siffrorna där går mellan någon tiondels procent upp till 14–15 procent). Inför fortsättningen bör en djupare analys göras av hur man arbetade i de stift som har högre deltagande, och hur förutsättningarna där sett ut.

Jag tror det är viktigt att komma ihåg att sakfrågorna inte är det centrala i just den här processen, utan processen i sig. Att det skett utan så mycket förberedelse och med kort tid pekar på att vad påven verkligen vill är att stiften ska vakna till och få strukturer och arbetssätt på plats. Sakfrågorna är medel, inte mål. Dock blir förstås sakfrågor såväl på stiftsnivå som på global nivå också inspel till framtida synoder, som i högre grad kan fokusera specifika problemställningar.

Med det sagt lyser två frågor fram som viktiga inte bara i Sverige utan världen över. Det första är att vi som kyrka är dåliga på församlingsgemenskap. Det behöver inte vara så att kyrkans strukturer motarbetar gemenskap, men de stöttar åtminstone inte gemenskapsbyggandet tillräckligt. Vi slåss världen över med klickbildningar, församlingar-i-församlingar och dålig integration mellan olika grupper. Det andra är att det tycks vara utbrett med en diskrepans mellan prästernas predikan och folks faktiska vardag: predikan handlar om vardagen som den borde vara, inte om vardagen som den faktiskt är. Det tyder på att ytterligare justeringar i prästutbildningarna behövs, så att prästerna rustas att våga och teologiskt, filosofiskt och pastoralt kunna möta människors konkreta situation.
I synnerhet den första frågan, om gemenskapsbyggande och tillit i församlingarna, är helt centralt om synodaliteten på allvar ska kunna genomsyra kyrkan, eftersom tillit och ömsesidig kärlek är nödvändigt för öppna samtal där man vågar bära fram sina egna erfarenheter och kunskaper till det gemensamma. Men också för att frågan om vänskap i församlingen är central för kyrkans huvuduppdrag, evangelisationen. Väl fungerande församlingar som förmår vara utåtriktade i ett samhälle där man är en minoritet, och som kan visa en enhet i mångfald, en kärlek trots olikheter, i en värld där vi verkar alltmer isolerade och splittrade, kan vara evangeliserande på allvar.

Den synodala processen: syften och bakgrund
Varför ska vi då ägna oss åt detta? Min förståelse av processens två syften: globalt missionsuppdraget och evangelisationen (relaterat till att kyrkan gått från majoritet/mission till i princip överallt etablerad minoritet); lokalt just det som så många återkommer till i rapporterna, nämligen församlingsgemenskapen, att trots olikheter be och verka tillsammans där man är.
Jag har två berättelser om hur vi hamnade här, och jag tror att båda stämmer. Den ena går uppifrån och är proaktiv, den andra nerifrån och är reaktiv. Det är i sammanhanget viktigt att kyrkan aldrig är isolerad, eftersom den består av människor som lever i och påverkas av världen.
Den proaktiva berättelsen sammanfattas i Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan, och andra dokument från Andra Vatikankonciliet, men trådarna går förstås både framåt och bakåt i tiden därifrån. Ser vi till Apostlagärningarna och epistlarna i Bibeln, har vi i urkyrkan en situation där kyrkan vilar på engagerat lekfolk, på äkta par som upplåter sina hem, på änkor som ger av sin tid. Även om där finns präster är det uppenbart att församlingen består av många olika som har olika uppdrag och färdigheter. Med tiden växer kyrkan och får mer resurser, och när vi når vår tid går det överlag att se att de traditioner och kyrkliga gemenskaper som är väletablerade och har såväl folk som pengar, tenderar att framför allt sätta präster, pastorer, systrar och andra som är avskilda eller vigda till tjänst på alla uppdrag. Det är helt enkelt smidigast, eftersom dessa kan utföra uppdragen i tjänsten. I Sverige har jag noterat hur flera frikyrkor och definitivt Svenska kyrkan i en del avseenden är mer prästcentrerade än katolska kyrkan, i den meningen att det mycket sällan är lekfolk som får representationsuppdrag – Stockholms katolska stift har inte de personella resurserna, och är därför, liksom en del ortodoxa kyrkor, väldigt bra på att engagera kunnigt lekfolk istället, oftast utan ersättning. Men där katolska kyrkan har en stark ställning blir den också väldigt prästcentrerad. Med Andra Vatikankonciliet påminde kyrkan sig själv om att var och en som är döpt och konfirmerad är vuxen i kyrkan och därmed har ett medansvar för kyrkan, och för att ställa sig och sina färdigheter till förfogande. Därmed behövs också strukturella möjligheter för kyrkan att faktiskt involvera var och en. Den stående biskopssynoden, som inrättades efter konciliet för att vara påven till hjälp, innebar en konkret kontext för biskoparna, som ju idealt ska känna sin hjord väl, att föra fram vad som rörde sig i varje stift, vilka frågor som var viktiga, vilka problem man brottades med. Men för att kunna göra det behöver biskoparna, i synnerhet i geografiskt större eller på annat sätt lite utmanande stift, strukturer på plats för att faktiskt lyssna till lekfolket. Min förståelse av den synodala processen utifrån den här beskrivningen, är att påven i princip säger ”ni borde redan för sextio år sedan ha sett till att i stiftet möjliggöra goda samtal såväl på stifts- som på församlingsnivå – upp till bevis!” Kanske blev han själv överraskad över hur överraskade folk blev, i Latinamerika har man i högre grad arbetat med sådana typer av dialog och samverkan sedan åtminstone den latinamerikanska biskopskonferensens möte i Aparecida 2007 och blev inte alls lika tagna på sängen som resten av världskyrkan. Enligt den här berättelsen är alltså den synodala processen en naturlig konsekvens av kyrkans självförståelse, och pekas ut i dokumenten från Andra Vatikankonciliet.

Den andra berättelsen utgår istället från att den synodala processen är en konsekvens av samhällsutvecklingen kanske åtminstone tillbaka till upplysningstiden, men i synnerhet från massmediernas genomslag. Kyrkan har sedan urminnes tid vilat på den geografiskt lokala församlingen eller församlingarna runt den lokala biskopen. En fysiskt konkret gemenskap som man inte själv väljer. Påven har inte varit oviktig, men gemene katolik har inte haft en personlig relation – ens envägs – till påven, utan till sin biskop, och det har varit den lokala biskopens uppgift att implementera kyrkans lära på ett sätt som kulturellt fungerar på den plats där han verkar.
Från det att Pius XI kunde höras i radio, och i synnerhet sedan under den mycket mediala Pius XII, förändrades denna situation. Nu kunde alla med en radiomottagare höra påvens röst i direktsändning och så lyssna direkt till biskopen av Rom. Påvarna har sedan dess, möjligen med undantag av den lite försiktigare och mer tillbakadragna Benedict XVI, varit mycket utåtriktade. En hela världens biskop. Med dagens situation, där väldigt många biskopar världen över kan ses och höras med några knapptryck, tycks människor välja sina biskopar inte efter geografisk placering utan efter teologiska preferenser. Gillar man inte biskop Anders kan man istället lyssna till biskop Athanasius Schneider om man är lagd åt det hållet, eller kardinal Schönborn om man trivs bättre med honom. En del lägger mycket tid på att åka till en mässa som passar de egna preferenserna, något som förekommit också tidigare i de städer där det finns flera församlingar, men tycks mig ha blivit vanligare. Detta är förstås helt i linje med den liberala idén att man måste kunna välja sina gemenskaper – en idé som är god i den mening att den hjälper människor att lämna destruktiva sammanhang, men som också i sig blir destruktiv genom att den bidrar till klickbildning och minskar konstruktiva konflikter och diskussioner.

Med massmediernas och senare Internets genomslag har också en annan sak påverkat den inomkyrkliga diskussionen. Dokument och brev som tidigare i princip bara lästes av biskopar och intresserade teologer, med kunskap, erfarenhet och tolkningsmedvetenhet, är nu allmänt tillgängliga i princip omedelbart åtminstone på de största språken. Även hemligstämplat material tillgängliggörs, även om det tar lite längre tid och sker när någon part anser det kyrkopolitiskt opportunt att läcka. Även detta motverkar den lokala biskopens auktoritet när det gäller att implementera på plats, eftersom det som skrivits omedelbart blir läst av engagerade i stiftet som har sina egna tolkningar och sina egna åsikter om hur implementeringen bör gå till. Vi har alltså en situation där såväl den lokala kyrkogemenskapen (såväl församling som stift) som den lokala biskopen minskat i betydelse.

Det är alltså ett faktum att lekfolket i dagsläget är djupt engagerat i pågående teologisk debatt. Den som doppat så lite som en stortå i katolska sammanhang i sociala medier vet detta. Men den sker inte sällan i vad som kanske kan ses som trygga rum, där man vet att man har andra som tolkar lika och där man kan dunka varandras ryggar. Det är rätt tydligt i också en hårdare modererad grupp som ”Katoliker i Sverige” att det redan på förhand går att veta precis vilka som kommer att gilla vad, vilka som kommer att reagera med arga eller sarkastiska svar, vilka som kommer att gå in och försöka sansa diskussionen.

Vad den synodala processen gör är att den håvar in denna diskussion i det kyrkliga sammanhanget, i församlingen, och manar oss att lyssna med barmhärtighet och generositet till varandra. Inte många Facebooktrådar börjar med andakt och bön, men till exempel den franska biskopskonferensen lyfter fram att de församlingar som rapporterar störst glädje över och mest fruktbara resultat av den synodala processen är de som inledde sina samlingar just så: i bönegemenskapen i församlingen. Man börjar med att skapa ett ”vi”, vilket gör det efterföljande samtalet betydligt mer inkluderande och lyssnande. Den synodala processen är således inte "att dra in lekfolket i beslutsfattandet", utan att erkänna att lekfolket redan är engagerat, bekräfta lekfolkets status som vuxna i tro och kyrka och således med ansvar, samt att se till att biskoparna faktiskt får del av vad som sägs. De bryter upp de internationella, men subkulturella, diskussionerna i forum för likasinnade, och tar tillbaka den kyrkliga gemenskapen till den fysiska församlingen, där den hör hemma. Där vi inte nödvändigtvis dunkar varandras rygg, och inte hör till baserat på åsikter och teologisk inriktning, utan där tillhörigheten är geografisk och vi måste stå ut med varandra, för att det är vi tillsammans som är kyrkan där vi är. En spaning som jag gjort och som jag tror stämmer att de som argast, i alla fall på nätet, ifrågasätter den synodala processen ofta hör till de mest högljudda i den digitala teologiska debatten. Där kan man fråga sig varför. Känner de inte av behovet, just för att de redan har en plattform? Eller är de ovilliga att faktiskt ta ansvar för sina utsagor och att behöva formulera dem konstruktivt? Eller är det så enkelt som att Vatikanen tagit ifrån dem initiativ, tolkningsrätt och problemformuleringsprivilegium?

Vad händer nu?
Vad händer då nu? ”Stiftsfasen” var förhållandevis enkel till strukturen ändå. Man träffades i församlingar och andra gemenskaper, pratade, och rapporterade. Sedan sammanställde stiftets synodarbetsgrupp svaren i två former, dels en rapport, dels i vårt fall en betydligt mer omfattande sammanställning av de flesta inkomna synpunkter och förslag. Rapporten skickades till Nordiska biskopskonferensen, som sedan formulerade en egen rapport och skickade in denna till synodens generalsekretariat. Gott så.

Läser man FAQ:en för den så kallade kontinentala fasen klargörs att man nu måste gå från en enkel ”temporal och spatial” förståelse med tydlig tidslinje och tydlig rumslighet och istället anta en dialogisk inställning. Vad som menas är att det nu händer flera saker samtidigt. Tidslinjen fortsätter med att generalsekretariatet sätter ihop ett ”Dokument för den kontinentala fasen”, formellt Instrumentum Laboris 1, som publiceras i slutet av oktober. Därefter sker samlingar dels enligt den indelning av biskopskonferenser som grovt följer kontinenterna, med Latinamerika (CELAM), Europa (CCEE), Afrika och Madagaskar (SECAM), Asien (FABC) och Oceanien (FCBCO), dels de två övriga, Nordamerika (USA och Kanada) och Mellanöstern, där man särskilt kommer att få bidrag från de katolska östkyrkorna. Särskilt poängteras att det inte är meningen att bara biskoparna ska mötas, utan att dessa kontinentala samlingar också – i enlighet med biskoparnas eget önskemål – ska omfatta ordensrepresentanter och lekfolk, liksom kristna av andra traditioner och även ickekristna som ser nödvändigheten med samverkan. Dessa samlingar ska, enligt riktlinjerna, också möjliggöra att man samlar in de röster som inte kom med i konferensernas rapporter.

Kontinentalsamlingarna ska sedan skicka slutrapporter till generalsekretariatet som sätter samman dessa till ett andra arbetsdokument, Instrumentum laboris 2, som är förberedelsedokument inför biskopssynodens samling 2023. Men samtidigt fortsätter stiftens arbete. Biskopskonferensernas rapporter är med nödvändighet rätt så skissartade ändå, med bara de stora linjerna målade. Enstaka biskopskonferenser har fått med också enskilda röster, men i till exempel den nordiska rapporten är det uppenbart att alla kanter, på alla kyrkopolitiska sidor, har slipats av. Men i stiften finns alla kanter och taggar kvar, och ska bidra till en utveckling såväl på stiftsnivå som i församlingarna. Generalsekretariatet för synoden har tydligt uppmanat stiftsadministrationerna att behålla den kompetens som byggts upp och fortsätta skapa förutsättningar för större gemenskap och synodalitet i församlingarna. Generalsekretariatet betonar, gång på gång, att den synodala processen inte har ett avslut, att det vi gör nu är att hitta ett sätt att vara kyrka där var och en inbjuds att ta vuxet ansvar i kyrkans uppdrag och att bidra med sina gåvor lokalt där man är. Ett sätt, kan man alltså säga, att ta initiativet från internetforum och klickar till det lokala, fysiska, sammanhanget där vi på allvar behöver hantera olikheter konstruktivt och i kärlek.

Jag är inte okritisk till hur man gjort i stiftet, och det ska inte gå ut över synodarbetsgruppen som nog gjort vad de kunnat efter förutsättningarna. Men det beslutades tidigt att synodarbetet inte fick kosta extra pengar, utan skulle klämmas in i befintliga tjänster. Man var sen på bollen med början – till exempel hade man långt innan några specifika informationer kom kunnat ge någon ett volontärt uppdrag att bevaka vad som var på gång. Vi har gott om folk som gjorde det ändå, och de hade kunnat bidra till stiftsadministrationen bättre om de hade fått ett tydligare uppdrag. Jag uppfattar rapporten från Stockholms katolska stift som balanserad, men också lite hastigt gjord – återigen, mer resurser, i synnerhet tid, hade kunnat ge en större fördjupning och mer analys. Nu utgör citat en stor del av rapporten. Eftersom detta är någonting det är tänkt att kyrkan ska leva med framöver, är en uppmaning till stiftets ledning att utse volontärer eller rentav tillsätta en deltidstjänst för synodal samordning. Ett antal stift i världen har redan permanentat en stiftssynod. En sådan grupp skulle mellan de mer aktiva faserna kunna reflektera över till exempel hur man bättre når missionerna och periferierna, någonting vi den här gången verkar ha lyckats sämre med, men också undersöka vad man gjort rätt i de stift i världen som har höga deltagarsiffror i den synodala processen.

Det mesta av det riktiga jobbet ligger dock på var och en av oss. Det ska inte komma uppifrån, då blir det lite av obligatoriskt möte med pliktskyldig återrapportering i punktform utifrån angivna frågeställningar. Och det är inte riktigt meningen. Meningen är att vi till vardags, över kyrkkaffet, innan körövningen och på kyrktorget, ska reflektera mer över vad det är att vara just vår församling, i just vår stad, och hur vi bäst lever evangeliet där vi är. Det kan inte någon synodarbetsgrupp tvinga oss till, bara vi själva.

Vi är kyrka-Sverige inbjuder till Zoom-samtal om
en synodal kyrka
onsdagen
den 12 oktober kl. 19.00
Inledning av Magdalena Dahlborg

Hur har det gått med synodarbetet i stiftet?
Magdalena Dahlborg har bevakat synoden i stiftet för tidskriften Signum.
För ett år sedan (oktober 2021) hade föreningen Vi är kyrka ett inledande zoommöte om synoden.
Då hade arbetet knappast påbörjats i stiftet. Vad hände sen?
- Hur stort blev engagemanget och vilka frågor var viktiga i församlingar och grupper?
-Vad har tagits med i med i stiftets sammanfattning och
- vad kom sedan vidare i Nordiska biskopskonferensens sammanfattning?
Efter inledningen blir det tillfälle till frågor och samtal.

Samarbete med Bilda
Mer information om anmälning kommer.




Svar till Synodgruppen från VäkS:
VäkS synodsvar sammanfattning.pdf



Svar från Tyskland

Sehr geehrte Frau Finné,

leider sehe ich gerade, dass Ihr freundliches Schreiben an Bischof Bätzing hier leider unbeantwortet geblieben ist. Das tut mir sehr leid.
Er dankt Ihnen sehr für Ihre Zeilen, die zeigen, dass uns an verschiedenen Orten der Weltkirche die gleichen Fragen – wenn auch vielleicht auf unterschiedliche Weise – beschäftigen und wie sehr wir die gemeinsame Sorge um die Kirche teilen.
Ähnliches zeigt auch ein Sonderheft in der Reihe HerderThema, das wir herausgegeben haben. Ich sende Ihnen dieses Heft als englisches und italienisches pdf gern anliegend zusammen mit einem Brief der Präsidenten des Synodalen Weges zu. Sie können die drei Dateien gern nach Belieben weiterverbreiten.

Ihnen und den weiteren Unterzeichnenden Ihres Schreibens nochmals einen herzlichen Dank und
freundliche Grüße
Ihr Frank Ronge
 
(Dr. Frank Ronge
Leiter des Büros des Synodalen Weges
Leiter des Bereichs Glaube und Bildung
im Sekretariat der Deutschen Bischofskonferenz)

 

Biskop Bätzings svar till NBK översatt till svenska
http://www.katolskvision.se/blog/?p=29965

Brev till biskop Bätzing angående NBKs kritik:
https://www.katolsktmagasin.se/2022/04/05/stod-till-den-synodala-vagen-i-tyskland-fran-vi-ar-kyrka-sverige/

Här en inspelning med Moira McQueen och Massimo Faggioli från ett webbinar den 16 februari 2022-
Hur kan vi vandra tillsammans som kyrka. Embracing Pope Francis' New Call to Synodality
https://www.youtube.com/watch?v=jWLBq2mbxIM

Synodality and Women  Phyllis Zagano om synodalitet och kvinnor om frågor som i hög grad berör kvinnor: om makt, om klerikalism och om diakonatet,
https://www.youtube.com/watch?v=iQcwpxdSmJc

A Kairos Time. Massimo Faggioli talar inför Scottish Laiity Network om "tid och otid" för synoden. När är en välbehaglig tid?
https://www.youtube.com/watch?v=exvanoMGM6E

Biskop Paul Dempsey berättar om sina farhågor och hopp inför synoden.
https://www.youtube.com/watch?v=jSu_S6rAKCw